Mamma till tre (eller mardröm)
Det visade sig att sorgen har en hel loge full med olika förklädnader..
Jag trodde ju att jag hade sett sorgen i vitögat så många gånger förr,
jag trodde att jag kunde känna igen den nu,
att den inte skulle kunna fälla omkull mig igen,
att jag var "immun" mot allför mörka avgrunder,
men...
..det går liksom inte att spåra den i förväg,
den förvarnar inte minst två dagar innan,
anmäler inte sin ankomst,
den bara hoppar fram då man är som lägst
på botten
då man minst anar det
Den tar ett bestämt stryptag runt halsen
medan den dunkar offrets huvud mot alltför hård asfalt.
Den kan vara tyst, förvriden och kvävande
den kan darra, ta korta syrefattiga andetag och rispa sönder huden
det har jag ju sett förut.. känt förut..
Men den kan också vara B R U T A L och otäckt A G G R E S S I V
det har jag inte känt förr?
Men jag har upplevt det
den här helvetesveckan
i mitt liv
av svåra smärtsamma insikter..
Jag är alldeles för svag för att förklara..
Känslorna går inte att klä med ord ännu,
jag finner inte rätt bokstäver, inte ens om jag försöker..
(Men plötsligt fick ordet S M Ä R T A en helt ny innebörd för mig)
Måndag förmiddag..
Mellan svettiga vita lakan..
Jobbiga drömmar som kastar mig fram och tillbaka i sängen.. av och an..
(Jag minns att jag skrek på hjälp i drömmen.. jag minns det.. för jag hade så jävla ont..)
Några minuter senare satt jag på toalettens nedblodade golv..
Bilden som mötte min man måste vara som tagen ur en dålig skräckfilm,
för det var blod på toalettstolen, blod på handfatet, på dörrhandtaget, på toalettdörren, på telefonen, på kranen, på toalettpappershållaren, på min vita tröja, på badrumsmattan, på mina händer, i mitt ansikte, på hallgolvet, överallt där jag hade ålat mig fanns spår av rött blod..
Jag skrek ut min smärta, och ljudet studsade skrämmande mellan kakelväggarna
och jag förblindades gång på gång av de tårar som ständigt blandade sig med allt det röda..
Och i mina slutna blodiga händer låg det finaste lilla välskapta foster jag någonsin sett... ♥
jag är så ledsen....ingen ska behöva drabbas
INGEN borde få uppleva det du upplevt.
Du måste få gå och prata med någon nu. Inser du det? Du behöver få sörja och känna allt du känner. Stäng inte in känslorna. Lova mig det!
Dom äter dig sakta inne och sen utåt.
En stor varm lång kram!!1
Jag får hjälp.
Jag lovar.
Tät kontakt med både sjukhus, läkare, barnmorskor och kurator.
Jag stänger inte in..
Bara nu..
Men inte för alltid..
Det vet du...
Bra!! Det känns skönt att höra.
Vilket elende min vän.
Du vet vad jag brukar säga och tänka. Jag vet inte om det hjälper dig något alls i denna situation men allt har väl någon typ av "mening" på nått vis.
Detta kommer göra dig ännu bättre inom ditt yrke. Du kommer ha en förståelse som inte många av dina kollegor kommer att ha. Förståelse som gör att du kommer kunna hjälpa bättre. Äkta från hjärtat!
Vila själen nu. Gör saker som du får en massa energi av!
Skulle du komma på något jag kan hjälpa dig med. Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Men vad som helst. Hör då av dig!
Jag vet inte vad jag skall säga. Jag blir stum.
Hur mycket elände skall du genomgå?
Kan inte ens föreställa mig hur Du känner det.
Jag känner verkligen med Dig, det gör jag.
Skönt att Du får hjälp. Ingen skall behöva klara en sådan händelse "ensam".
Skickar styrkekramar genom cyber-rymden.
Åh Leia, jag är så ledsen.
Vad ska jag säga?
Det är fruktansvärt att behöva drabbas av missfall. Fruktansvärt.
Det är bra att du får hjälp från alla möjliga håll och kanter.
Stor kram till dig!
Ingenting har någon mening. Saker bara händer. Det är förjävligt.Överjävligt förjävligt.
Stora, stora kramar
Maja
Jag förstår att du inte orkar nu.
Jag ger dig den inte för att jag förväntar mig att du ska läsa den. Jag kommer att skriva ändå.
Men jag känner att du ger mig så mycket av Dig, så jag vill ge dig något tillbaka.
Jag tänker på dig. Mycket och ofta.
Stor kram!
Skänker en massa tankar och en massa kramar.....
