Hängpelargoner och smärta
Ibland slår jag i backen
alltför våldsamt
och oväntat
Jag vill verkligen inte känna så
men jag hinner inte alltid värja mig
när minnena attackerar
hugger våldsamt
och biter sig fast
på min ärrade hornhinna
Mina blå ögon konfronterade motvilligt hennes gröna
nånstans mellan inbjudande butiksentréer och rosa hängpelargoner
ja, för staden är ju liten och torget är trångt
Jag med mina vita gympadojjor
hon med sina svarta högklackade
Och varför ska jag låtsas som att det inte smärtar?
Det gör det ju.
Smärtar
Jag inbillar mig att vi kan hjälpa varandra
vi som är utsatta för otrohet
vi som har blivit utsatta för otrohet
och även de som är otrogna
eller de som är älskare/älskarinnor?
Vi kanske kan ge varandra nya tydligare synvinklar
av svåra smärtsamma perspektiv?
Känner DU någon som är drabbad av otrohet?
Någon som kanske behöver ventilera luddiga tankar
och få luft under vingarna?
Snälla, ge honom/henne min bloggadress, vi kanske kan stötta varandra i mörkret?
Bara en tanke...
Det gör det ju.
Smärtar
Jag inbillar mig att vi kan hjälpa varandra
vi som är utsatta för otrohet
vi som har blivit utsatta för otrohet
och även de som är otrogna
eller de som är älskare/älskarinnor?
Vi kanske kan ge varandra nya tydligare synvinklar
av svåra smärtsamma perspektiv?
Känner DU någon som är drabbad av otrohet?
Någon som kanske behöver ventilera luddiga tankar
och få luft under vingarna?
Snälla, ge honom/henne min bloggadress, vi kanske kan stötta varandra i mörkret?
Bara en tanke...
Kommentarer
Postat av: M
Tillsammans blir man stark då man stöttar varandra i mörkret. Kram.
Postat av: hon den andra
Jo, vi sitter nog i nästan samma båt. Jag är också rädd för möte, trots en stor stad med många torg och breda gator.
Det är väl hopplösheten som förenar mest tror jag...
Trackback
