.

Söka svar

Vi sitter i ett alltför kvavt rum på plan 2
några trappor upp
i ett av stadens allra vackraste hus
(det med tornrum på utsidan och krossade drömmar på insidan...)

Trots att de tunga persiennerna av borstat stål är neddragna sedan tidig förmiddag så trycker värmen så påtagligt inne i det opersonliga och trista rummet. Tre vuxna människor sitter runt ett rökfärgat glasbord från Ikea, och på bordets mitt har någon placerat ut Lambi-näsdukar, och jag tänker att de kanske ska användas till att snyta ut infekterade känslor eller för att torka trötta rödgråtna kinder..

Terapeuten mitt emot oss rätar bestämt till en av sina ostadiga hennafärgade hårlockar i pannan, och så tittar hon på honom med genomträngande och sökande ögon:

-Vill du berätta för mig varför det blev som det blev?
-Vad var det som du saknade i din relation när du valde att vara otrogen? frågar terapeuten,
och jag känner genast hur hans konflikträdda själ börjar skruva sig baklänges några varv innan han hittar orden..


Jag hör vad han svarar,
för orden i hans mun bildar fullständiga meningar
som försöker förklara
ibland försvara
sneda steg
och
raka svek,
men jag känner ändå att han glider undan
för att slippa känna..



-Hon gav mig bekräftelse, svarar han med bruten och besvärad röst.
-Fast det gjorde ju du också säger han i nästa sekund och han tittar på mig med plågade ögon..

-Och hon gav mig uppmärksamhet säger han sedan vidare,

och det smärtar mig så att höra
för jag inser
att jag verkligen inte hade några andra val
jag kunde inte agerat annorlunda
för det hade hänt ändå..




*funderar tyst för mig själv*




Jag kunde inte tävla mot henne i den frågan helt enkelt.
Hon fanns så nära, både fysiskt och psykiskt.

Medan jag bara fanns i dunklet
som en luddig bakgrundsfigur
lite suddig i kanterna
och ganska blek..

Fast det är ju så. Alla relationer blir ju vardag förr eller senare. Jag tittar på de äldre människor man känner som fortfarande är ett par då dom är 85år och som fortfarande pussar på varandra då och ger varandra ömma kärleksförklaringar. Jag vet inte riktigt vad dom har som inte alla andra har men något är det.



Kan det vara så att vissa människor inte riktigt passar för en parrelation? Ärligt så vet jag inte om jag tror att människan är skapt (enligt naturen) för att alltid leva ihop med en och samma person hela livet. Det finns studier som visar att kvinnor är mer otrogna runt ägglossning och ja...män dom har väl sex som en direktreaktion INNAN dom ens tänker? Många av dom iaf.

Tänk om det egentligen inte är menat men vi har skapat ett samhälle som bygger på tvåsamheten?

Tänk om det är de gamla paren som håller ihop hela livet som är udda och konstiga? Inte de relationer som inte funkar...



Ämnet ligger så nära mig på nått sätt men ändå från en annan vinkel än du. Jag har tänkt på det så många gånger.



VILL du vara med någon som inte ser det fina i DIG och uppskattar det? Visst man ska väl kämpa och man ska väl ge det en andra chans. För allas skull.

Men stanna inte bara för att det alltid har varit så. Stanna inte för några barn (om sånna finns) för att dom är lyckliga innerst inne om ni är lyckliga. Tillsammans eller på olika håll. Stanna inte för tryggheten...

DU förtjänar så mycket bättre.



Det som varit har varit och det är underbart, vackert och fint. Men man måste försöka leva i nuet. Hur ser DENNA dag ut? Är DETTA något jag vill leva i?



Lång kommentar och mycket flum.

Hoppas jag inte ställer till det för dig.



STOR kram!

Leia - Du skriver fantastiskt om din smärta. Du skriver så bra och nära att det gör ont i mig. Jag har bedragit min kvinna med en annan. Din mans ynkliga ord till försvar hade varit mina. Ord för ord. Och ja det hade hänt ändå.

Denna blogg är en av de bästa jag läst. I all denna sorg skriver du så vackert...

Leia

Du inspirerade mig så att jag idag startade en egen blogg. Läs gärna och kommentera ännu hellre...

Tack för en fantastisk blogg än en gång

Leia

Jag är oerhört smickrad av dina kommentarer på min blogg. En ren slump gjorde att jag hittade din blogg. Jag behövde hitta den. Jag behövde skriva av mig och du gav mig inspirationen och modet att våga. Just nu känns det som om jag inte behöver mer än en läsare. Du.

som om man vore självklar på något sätt eller?....hhhhh!