Så plötsligt ...
Så plötsligt är jag där igen..
Med skruvade tankar
som inte ger mig ro om nätterna.
Varför?
Alla varför?
Det är ganska precis ett år sen nu..
Jag påminns om smärtan.
Ofta.
Jag mötte älskarinnan på Ica häromdagen..
Jag och barnen stod och tittade på vackra stearinljus i höstens alla varma färger
då plötsligt kom hon gåendes rakt emot oss, med kyla..
Klipp klopp klipp klopp ekade de höga klackarna på hennes svarta blanka stövlar
och hennes blick var obehagligt glasartad, strikt riktad framåt mot brödhyllorna..
Jag ryckte till inombords, som om jag hade bränt mig på riktigt het frityrolja..
(Nej, det gjorde inte lika ont som förr förstås, men ändå..
jag kan inte förneka att mina tankar färgades en nyans mörkare..)
Kan jag nånsin få tillbaka självrespekten tillsammans med honom?
Jag vet inte..
Har inga givna svar.
Jag svalde hårt
höll tyst
försökte skingra tankarna,
kämpade för att inte fastna i "fel tankar",
inte älta..
Vi lämnade ljusavdelningen och började långsamt gå mot brödet..
(efter henne..)
-Glöm inte att köpa rostbröd mamma, utbrast sonen plötsligt
och mina tankar flyttade fokus..
Rostbröd?
Rostbröd!
*lång tystnad*
Men ibland känns det som om han har lagt ut en massa sylvassa häftstift över mina vardagsvägar,
och gång på gång råkar jag kliva på dem av misstag...
Det svider till..
(Inte så att jag skriker högt förstås, men plötsligt bränner det till i fotsulan, och jag grimaserar med hårt ihopbitna käkar medan jag sammanbitet rycker ut häftstiftet ur foten, och torkar bort bloddroppen som träder fram där nålen suttit.)
Varje gång tillfogar det mig smärta,
och varje gång känns det som om det är hans fel att det gör ont,
det känns som om det är HAN som gör mig illa.. med flit...
För han visste ju vad han gjorde, eller hur..
Jag förstår inte hur du orkar hålla dig behärskad. Bara av att du berättar hur du möter henne får mig att känna en känsla. Känslan av att tappa lite av mitt förstånd och börja skrika och slå på henne.
HEMSKA människa.
Jag kan med hela mitt hjärta lova och säga att jag ALDRIG skulle röra en man som befinner sig i ett förhållande. Då får han ta sig ur det först.
HON visste mycket väl vad hon gjorde med.
Varför, VARFÖR måste det finnas människor som hon?
För att vi inte orkar vara andras samvete. För att man ibland förlamas av kärlek och förälskelse så till den milda grad att allt annat slutar existera. För att allt vett och förstånd försvinner och allt det man förr såg klart är bara alldeles grumligt.
Det är därför vi existerar. Och jag skäms inte ett dugg över det!
Jag säker bara en sak... KARMA.
Vi alla får vad vi förtjänar en dag.
Jag känner inte någon vilja att slå henne..
Däremot har jag kännt en vilja att slå honom..
Jag känner heller inte att hon är hemsk..
Jag känner nog att han är "hemskare" isåfall.. (?)
Men ja, hon visste mycket väl vad hon höll på med, det håller jag med dig om, men det är ändå honom jag håller som "ansvarig".. Det var han som svek mig, hon svek mig inte. Hon och jag hade ingen som helst relation, hur skulle hon kunna svika mig?! funderar för mig själv
Jag kan inte förneka att jag har varit URSINNIG.
På henne-på honom.
Men nu, på andra sidan mörkret, så faller bitarna på plats på ett tydligare sätt.
HAN bar ansvaret, inte hon.
Jag tror också på KARMA vet du..
kramar om i tystnad
Skriva snart! Saknar dig!
Herregud vad fint du skriver, starka inlägg!
Kram!
